”Folk är så jävla bekväma!”

När jag gick i gymnasiet fanns det en kille i klassen som alltid cyklade till och från skolan, trots att han bodde 18 kilometer bort. Det spelade ingen roll om det var ösregn eller femton minusgrader, han cyklade ändå. Det fanns en och annan som tyckte att han var sjuk i huvudet, men jag minns att många tyckte att det var rätt coolt.

Det gick gott om bussar och tåg från där han bodde, och skolan betalade för kollektivtrafiken. Men han trivdes bättre i friska luften. ”Folk är så jävla bekväma!” sa han ofta.

Jag blev inspirerad av honom och ville också cykla överallt. Det tog ett tag innan jag lärde mig vilka temperaturer som krävde vilka kläder och ett par gånger kom jag fram med iskalla fingrar och tår. Min cykelväg till skolan var ännu längre än hans, men jag cyklade inte varje dag. Som mest blev det tre eller fyra gånger i veckan. Att jag blev svettig gjorde ingenting, det var bara att packa kläder i en ryggsäck och duscha i skolans omklädningsrum.

Jag kom snart på att han hade rätt. Folk är alldeles för bekväma. Det finns bilar och bussar och tåg, så vi slipper röra på oss om vi inte vill. En anledning till att många har så svårt att komma igång med träningen är nog att vi är så rädda för att bli lite svettiga. Det tycker vi är obehagligt, för i vår kultur får man inte lukta det minsta människa.

Och folk använder dåligt väder eller kyla som någon sorts ursäkt för att slippa vara utomhus. Vi har uppfunnit fantastiska kläder, i material som går att bestiga Mount Everest med. Men det är lite mer obekvämt att gå ut än att sitta kvar i tv-soffan, så vi stannar kvar inne.

Det är talande att folk i min gymnasieklass tyckte att det var sjukt att ägna två timmar om dagen åt transportcykling, men ingen hade höjt på ögonbrynen om samme kille hade ägnat fem timmar om dagen åt att sitta framför datorn.

Jag är glad att jag lärde mig att inte vara så jävla bekväm och fick in vanan att cykla istället för att ta bussen. Det är svårt att räkna på hur mycket pengar jag har sparat på det sedan jag gick ut gymnasiet, men vi pratar om ganska många tusenlappar varje år.

Besviken på Brooks

I januari köpte jag ett par löparskor från Brooks. De kostade 700 kronor. Nypriset låg säkert en bra bit över tusenlappen men jag tror att det var fjolårets modell.

På senaste tiden har det känts som att dämpningen i sulan börjar ge upp. De är också ganska slitna i tyget på yttersidan. Idag var jag ute och sprang i dem och insåg att de faktiskt börjar kännas obekväma. När man nöter asfalt gäller det att ha bra dämpning i skorna, för att minska risken för skador på senor och leder.

Skotillverkarna brukar säga att ett par löparskor håller i 100 mil. Nu ligger det ju i deras intresse att folk köper nya skor så ofta som möjligt – på nätet brukar löpare snarare ge tumregeln 150 mil, kanske ännu längre om man har låg kroppsvikt och bra löpteknik.

Mina Brooks har bara hängt med i 83 mil och jag är faktiskt besviken. Inga andra skor jag ägt har slitits ut så snabbt. Jag brukar kunna springa gott och väl över 150 mil i ett par skor. Därefter brukar jag byta ändå, för man vänjer sig till viss del vid dålig dämpning. Det känns dumsnålt att förstöra knäna för att spara in på löparskor.

Men visst, kostnaden har ändå hamnat under en krona per kilometer, närmare bestämt 84 öre. Löpning är en billig sport, som jag nämnt i det här inlägget. Det känns bara trist när ett par skor måste kastas i soporna alltför tidigt. Det är som att göra sig av med ett par kära gamla vänner.

DSC00828.JPG

Uttjänta löparskor efter bara 83 mil.

En stillasittande karriär

Ju mer jag tänker på hur vårt moderna samhälle är uppbyggt, desto mer sjukt tycker jag att det är. Jag tänker på hur lite vi rör på oss i vardagen och hur mycket vi egentligen borde röra på oss. Det här skrev jag lite om i ett tidigare blogginlägg.

De senaste fyra åren av mitt liv har jag ägnat åt heltidsstudier och nu när jag börjat jobba vid sidan av, ofta i projekt på olika företag, ser jag hur dyster hela miljön är. Människor kan vara hur glada och trevliga som helst, men möblerna och kontorslandskapen inbjuder inte till någon rörelse alls. Det är snarare svårt att jobba om man inte sitter still i en bekväm kontorsstol timme efter timme.

I byggnaderna där mina kurskamrater och jag oftast sitter finns lyckligtvis en kaffemaskin nästan tio minuters promenad bort. De flesta utbytesstudenter har tagit till sig av den svenska kaffekulturen och går dit varje rast. Alla får motion under dagen utan att riktigt tänka på det.

Jag inser mer och mer att jag utbildar mig för en karriär med massor av stillasittande och brist på solljus. Visst är jag intresserad och fascinerad av naturvetenskap, matte och logik, så jag ångrar inte att jag valde att bli civilingenjör. De flesta arbeten idag är inte heller särskilt fysiskt aktiva. Men att sitta på en stol i konstgjort ljus timme efter timme blir man sjuk av i längden.

Det här är en av mina största anledningar till att spara mig fri. Fri att inte behöva jobba för pengar, att jobba med projekt på egen hand hemifrån och kunna springa och promenera i naturen när solen står som högst och kroppen borde vara som piggast. Jag vill ha ett långt och aktivt liv och det är så svårt att se hur det går ihop med att sitta still åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, ända tills man blir gammal.

 

Övervikt har blivit normalt

Enligt Folkhälsomyndighetens årsrapport 2016 är numera över hälften av alla vuxna svenskar överviktiga. I mina öron låter det väldigt mycket. Om man går på stan och ser sig om verkar det inte så vanligt. Visst syns många lite rundare människor på gatorna, men över hälften?

Tanken slog mig att vi kanske har vant oss vid att de flesta är lite mulliga, och därför har vi omedvetet börjat acceptera det som normalt. Om man pratar om ”normal” vikt sätter sig de flesta inte och börjar räkna ut ett BMI-värde, de ser en människa framför sig som liknar genomsnittet av deras bekantskapskrets. Och när allt fler är överviktiga och feta kryper detta genomsnitt uppåt. Den nya normala människan är överviktig.

Jag får rätt ofta höra att jag borde gå upp i vikt och äta mer av människor jag inte känner särskilt väl, något som märkligt nog anses helt accepterat att säga till smala människor. De flesta skulle nog inte säga till en tjock person att det vore bra att gå ner i vikt, det vet förmodligen personen själv.

Mitt BMI ligger inom normalspannet. Om jag tittar på några decennier gamla bilder med män i min ålder ser deras kroppar ungefär ut som min. Jag hade varit högst normal bland dem, men idag är jag onormal.

Vi är bekväma nu för tiden, vi åker bil till kiosken och affären och skjutsar våra barn till fotbollsträningarna när de lika gärna kunde cykla. Och vi älskar snabbmat, halvfabrikat, godis och läsk. Våra arbeten är allt mer stillasittande, och det gör våra kroppar så slöa och trötta att vi inte orkar träna på fritiden.

Jag tror inte på att punktbeskatta allt som skulle kunna bidra till fetma och stillasittande. Folk måste ju trots allt få bestämma själva hur de ska leva sina egna liv. Men det vore bra om fler insåg hur illa de behandlar sina kroppar.

Snabbare och snabbare

I november 2016 bestämde jag mig för att ”ta löpträningen till en ny nivå” för jag saknade träningsvanorna jag hade i gymnasiet. Jag hade väl ursäkter till mig själv, att jag inte hann med att träna lika mycket längre, schemat är mycket fullare nu. Men även om det är sant, så handlar det ju om att prioritera. Veckan har 168 timmar oavsett vilket liv man lever. Att träna fem timmar i veckan anses mycket i dagens samhälle, men är det egentligen så extremt att lägga mindre än tre procent av sin tid på något så hälsosamt och skönt som träning?

Jag skippade ursäkterna för att göra det jag verkligen ville göra. Ut och springa, dag efter dag! Ibland blev det en utmaning att pussla ihop med studier och arbete. För att inte tala om hushållsarbetet – det är inte schysst att lämna en massa jobb åt sambon för att man vill utöva ett fritidsintresse.

Ibland behöver man sätta mål i siffror. Eftersom jag redan var ganska van att springa då och då blev det ingen chock för kroppen när jag bestämde mig för att en bra veckomängd ska ligga på 50 km. Runt december var jag uppe i de siffrorna de flesta veckor. Det är svårare att hålla uppe ett snitt än att toppa enskilda veckor, men framåt våren såg det bra ut även där. April gav ett genomsnitt på drygt 50 km i veckan och i maj kom jag upp i 56 km/vecka.

I mars sprang jag 10 km på strax under 41 minuter och i maj satte jag nytt personbästa på halvmaraton, 1:32. Jag är glad och stolt över att jag kunde ändra på mina vanor och få in mer löpträning i min vardag. Vi får se hur snabbt jag kan lära mig att springa innan året är slut!

Tre veckor kvar till årets viktigaste lopp

2017 hade jag två mål med min löpträning. Det första var att springa en halvmaraton (21,1 km) under 1,40 och det andra var att springa 10 km under 40 minuter.

Som Sparo påpekade är 1,40 på halvmaran ett betydligt lättare mål än 40 minuter på milen. I höstas bestämde jag mig för att se halvmaraton-målet som ett delmål på vägen mot att springa milen under 40.

I år ska jag springa Göteborgsvarvet, ett trevligt och folkligt halvmaratonlopp som jag sprungit ett par gånger förut. Min bästa tid på banan ligger strax över 1,40 och därför tänkte jag att den gränsen blir bra att ta fasta på. Men det senaste halvåret har jag lyckats motivera mig själv så pass att det blev mer träning och bättre resultat än vad jag räknade med från början.

Milen gick på under 41 minuter redan i mars trots fokus på långa och långsamma pass hela vintern. Jag springer helt enkelt mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra och därför känns 1,40 som ett löjligt enkelt mål. Nu när loppet börjar närma sig törs jag sträcka på mig och sikta på att gå i mål under 1,35.

Det enda som skulle kunna stoppa mig nu är en skada eller förkylning. Jag får se till att få bra med sömn och återhämtning nu och så får vi se vad min kropp kan prestera när det gäller.

Missunnsamma vänner

Många bloggare, speciellt de som skriver om sparande och privatekonomi i allmänhet, tar ofta upp det irriterande fenomenet att vänner och bekanta rackar ner på ens planer och drömmar. Ett vanligt exempel är alla vi som sparar pengar istället för att bränna dem på onödig skit, för att ekonomisk trygghet och frihet känns oändligt mycket mer värt än en massa materialistiskt skräp och onyttigheter som godis och alkohol flera dagar i veckan.

Många på Funbeats löparforum beskriver också kollegor som stör sig på att de löptränar mycket, håller sig i form och springer maratonlopp någon helg emellanåt. Alltså inte att sköter sitt jobb sämre för att de smiter ut och springer på arbetstid, utan helt enkelt att de ägnar sin fritid åt att röra på sig mer än gemene tjockis!

Varje gång jag läser sådant här tänker jag att det är tur att nästan ingen i min umgängeskrets beter sig så där. Jag måste vara lyckligt lottad som har vänner och bekanta som stöttar mig i mina mål. Precis som jag hejar på och stöttar deras. De allra flesta av mina vänner vet att jag sparar undan en hel del pengar och löptränar seriöst. De förstår att jag mår bättre av att leva så och kan säkert hämta en del inspiration. Naturligtvis fungerar det också åt andra hållet – jag hade inte varit den lyckliga, tacksamma människa jag är idag utan att lära mig hur andra får sin energi och livsglädje. Det låter jobbigt att omge sig med människor som lägger energi på att ifrågasätta andras helt sunda livsval och dessutom bete sig så ohövligt att de säger rätt ut vad de tycker.

För övrigt vill jag dela med mig av en klockren metafor jag läste på en blogg, tyvärr kommer jag inte ihåg vem det var som skrev det först. Nästa gång någon frågar: ”Varför sparar du för att ha en massa pengar när du blir äldre? Tänk om du dör imorgon!” kan du svara: ”Varför borstar du tänderna morgon och kväll? Du kan ju faktiskt dö imorgon och då har du lagt flera minuter varje dag i onödan på att hålla tänderna friska.” Förhoppningsvis förstår personen då varför du gärna lägger undan lite pengar varje månad.

10 km gick överraskande fort

I helgen sprang jag ett lopp på 10 km. Det var en bra bana, bara platt asfalt hela vägen och jag var spänd på att få ett kvitto på hur snabb jag har blivit efter att ha löptränat mer än vanligt sedan i höstas.

När jag kom till loppet var det lite mulet och blåsigt, men strax före start kom solen fram. Jag började springa i ganska högt tempo men var noga med att inte köra slut på mig för tidigt. Det var faktiskt flera år sedan jag sprang ett tävlingslopp.

Den första halvan av loppet gick på strax under 21 minuter och jag kände mig väldigt pigg fram till 6-7 km, men sedan var det ju bara att fortsätta kriga på och jag hade ändå gott om kraft i benen kvar. Sista 5 km gick ännu snabbare – under 20 minuter – och jag fick en sluttid strax under 41 minuter. Det är snabbare än jag trodde att det skulle gå. Jag är nöjd och stolt!

Milen under 40 känns inte alls långt borta nu. Det är mindre än en minut att kapa, och mindre än en halvminut kvar till mitt personbästa som jag sprang när jag gick i gymnasiet. Det här var en bra helg!

Anmäld till millopp

Ett löparmål för mig är att springa en mil under 40 minuter, ett klassiskt mål för motionärer. Mitt personbästa på ett kontrollmätt millopp är som tidigare nämnt 40.26, men det var 6-7 år sedan och jag tappade formen under några år, kan man säga. Nu är jag nästan tillbaka där jag var som löpare och är sugen på att få uppdatera mina resultat lite grann.

Jag har precis anmält mig till årets första lopp. Det är ett platt och lättsprunget lopp. Jag sprang det en gång för tre år sedan och gick i mål på strax över 48 minuter. Var i sämre form under den perioden.

Loppet går om två veckor och då kan jag testa vad jag går för. Milen under 40 springer jag inte än, men under 43 minuter bör jag klara utan problem. Kanske 42 om jag har en bra dag. Jag hoppas på att slippa förkylningar och annat otäckt tills dess.

Hur mycket pengar lägger jag på löpning?

För de som följt bloggen är tag är det nog ingen hemlighet att jag älskar att springa. Det är en hälsosam vana att ha och jag har genom åren märkt tydlig skillnad mellan bra och dåliga träningsperioder. Hela ens kropp och sinne påverkas.

Jämfört med många andra sporter är löpning knappast någon materialsport. Det enda som egentligen behövs är ett par hyfsade löparskor, om man inte kör hippiestilen och springer barfota. De senaste tuffa skorna säljs i svenska sportbutiker för 1200-1800 kr, men det finns ingen anledning att köpa så dyra skor. Man kan få fjolårets modell eller ett par nya på rea utan att behöva ge mer än 500-800 kr.

Hur länge håller ett par löparskor? Skotillverkarna lär ut att ett par löparskor håller cirka 100 mil, men eftersom det ligger så starkt i deras intresse att sälja fler par räknar jag snarare med 150 mil – det stämmer också bättre med min erfarenhet. Genom åren föreställer jag mig att jag sprungit i snitt 150 mil på varje par skor och gett ca 700 kr paret, så i skokostnader landar löpningen på cirka 50 öre/kilometer.

Övriga kläder räknar jag faktiskt inte ens med. Jag springer själv i ganska bra funktionsplagg, men jackor och byxor har jag fått i present för flera år sedan och de håller väldigt länge. Jag har så många funktionströjor att de nog räcker livet ut – de flesta är reklamtröjor som jag fått gratis. Man kan rentav springa i urtvättade bomullskläder, det gjorde alla för bara några decennier sedan. Blir det kallt tar man på en fleecetröja och en mössa.

En typisk träningsmånad för mig innehåller tre vanliga veckor med ungefär 50 km och en lugnare vecka med 20-30 km. En överslagsräkning ger strax över 2000 km per år, vilket ger 1000 kr/år i skokostnader.

Jag anmäler mig till och springer lopp för ytterligare 500-1000 kr per år. Slösaktigt, kanske, men det är häftiga upplevelser för mig.

En ärlig uppskattning blir alltså 1600-1700 kr årligen för min favoritträning. Det verkar som att löpning är både billigt och kul. Jag har inga planer att snåla in på den delen av mitt liv.