Mår man bra av att sluta jobba tvärt?

Många ”ekonomibloggare” gör upp storslagna planer för hur de ska sätta över lite pengar varje månad, investera klokt och en dag kunna luta sig tillbaka och håva in aktieutdelningarna, tryggt medvetna om att de inte behöver arbeta en enda dag i hela sitt liv om de inte själva vill. Jag var (och är) själv oerhört fascinerad över att det kan gå så lätt.

Haken är väl att ingen kan veta säkert, men enligt det jag vet och förstår om hur företag och ekonomin i stort fungerar, kan vi långsiktiga aktiesparare vara lugna. Om börsen verkligen skulle krascha för all framtid har vi mycket större problem än den framtida pensionen att tänka på. Det skulle förmodligen innebära världskrig, revolution eller massvält.

Miljonär innan 30, Sveriges kanske kändaste sparbloggare, är just nu i färd med att checka ut från arbetslivet och ägna sig åt träning och slappande på heltid. Det pågår en diskussion med bloggaren själv och de som kommenterar på hans blogg om vad som skulle vara bäst: att jobba heltid tills man en dag kan gå i evig pension, eller att trappa ner långsamt och jobba halvtid de sista månaderna eller åren?

Många uttrycker tankar kring att de flesta inte skulle må särskilt bra av omställningen. Från att ha gått upp klockan sex varje morgon för att ägna sig åt sitt arbete i ett rus av koffein och trötthet, till att plötsligt inte ha något som tvingar upp en på dagarna. Man får själv fylla sin tid. Det låter härligt för många, men skrämmer en del.

För egen del är jag övertygad om att jag skulle vilja göra så mycket att tiden snarare skulle vara en bristvara även om jag inte behövde jobba, men som jag sagt många gånger tidigare är jag så ung att jag inte kan veta särskilt mycket om framtiden än. Det får ge sig med tiden, helt enkelt. Om du är intresserad av att läsa mer om min egen ”plan” är det värt att kolla in dessa inlägg om att jobba tills man blir gammal och när jag blir fri.

 

Hur mår jag egentligen?

Terminens sista tentor är skrivna och inlämnade. Jag har varit ledig från skolan i några dagar men det är lite svårt att ta in. Hela våren har varit full fart från januari till juni.

Riktigt ledig har jag heller inte varit, jag har två projekt i ett av mina jobb och utbildning på gång i det andra. Men att inte behöva plugga varje ledig stund är en fin känsla som omväxling.

En sak jag inte tycker om är att jag är så trött dessa halvlediga dagar. Under de värsta veckorna med tentor och inlämningar sov jag ofta inte riktigt så mycket som jag borde, men med mycket kaffe och löpträning höll jag mig vaken i huvudet. Nu är det en annan typ av trötthet. Jag har försökt sova minst åtta timmar varje natt men hjärnan känns seg. Den behöver säkert vila från stress – längre tid än man tror. Men jag är rastlös, jag har känt mig instängd långa perioder och när buren är upplåst vill jag springa ut. Jag är inte van att ta det så lugnt.

Det finns mycket jag sa till mig själv att jag skulle få tid för så fort sommaren kom. Träffa vänner, storstäda lägenheten, skriva musik. Men jag orkar inte börja ta itu med det där riktigt än. Bäst att ta en långrunda i skogen medan jag försöker komma på hur jag mår egentligen.

 

Hur mycket minns vi egentligen?

Häromdagen när jag skulle flytta över bloggen till den nya sidan kunde jag inte låta bli att läsa några av mina gamla inlägg. Jag skrattade lite medan jag läste, för vid flera olika tillfällen hade jag skrivit att ”den här studieperioden är om möjligt ännu tuffare än den förra”. När jag tänker tillbaka på året som gått minns jag vårterminen som klart tuffare än höstterminen. Blir det mer och mer att göra, eller minns jag bara den senaste tidens stress tydligare?

Minnet är ganska selektivt. Det som inte ligger nära i tid bleknar fort, och det som blir kvar ger nog inte en rättvisande bild av hur man verkligen mådde och tänkte på den tiden. Jag är nog inte den ende som minns barndomens sommarlov som en enda evighet av sol och bad. Nu för tiden verkar det mest regna på somrarna och de verkar så mycket kortare.

En del människor har ”carpe diem” som motto och lever för dagen genom att inte tänka och planera så mycket. Allt löser sig. De människor jag känner som passar in på den beskrivningen verkar inte uppleva så mycket omväxling och förändring. Dagarna tuffar på som de alltid har gjort. När sådana tidsperioder bleknar i minnet blir det nog inte mycket intressant kvar. Därför tror jag på att fylla sin tid med nya spännande upplevelser, förändringar och utmaningar – även om det blir stressigt ibland.

Missunnsamma vänner

Många bloggare, speciellt de som skriver om sparande och privatekonomi i allmänhet, tar ofta upp det irriterande fenomenet att vänner och bekanta rackar ner på ens planer och drömmar. Ett vanligt exempel är alla vi som sparar pengar istället för att bränna dem på onödig skit, för att ekonomisk trygghet och frihet känns oändligt mycket mer värt än en massa materialistiskt skräp och onyttigheter som godis och alkohol flera dagar i veckan.

Många på Funbeats löparforum beskriver också kollegor som stör sig på att de löptränar mycket, håller sig i form och springer maratonlopp någon helg emellanåt. Alltså inte att sköter sitt jobb sämre för att de smiter ut och springer på arbetstid, utan helt enkelt att de ägnar sin fritid åt att röra på sig mer än gemene tjockis!

Varje gång jag läser sådant här tänker jag att det är tur att nästan ingen i min umgängeskrets beter sig så där. Jag måste vara lyckligt lottad som har vänner och bekanta som stöttar mig i mina mål. Precis som jag hejar på och stöttar deras. De allra flesta av mina vänner vet att jag sparar undan en hel del pengar och löptränar seriöst. De förstår att jag mår bättre av att leva så och kan säkert hämta en del inspiration. Naturligtvis fungerar det också åt andra hållet – jag hade inte varit den lyckliga, tacksamma människa jag är idag utan att lära mig hur andra får sin energi och livsglädje. Det låter jobbigt att omge sig med människor som lägger energi på att ifrågasätta andras helt sunda livsval och dessutom bete sig så ohövligt att de säger rätt ut vad de tycker.

För övrigt vill jag dela med mig av en klockren metafor jag läste på en blogg, tyvärr kommer jag inte ihåg vem det var som skrev det först. Nästa gång någon frågar: ”Varför sparar du för att ha en massa pengar när du blir äldre? Tänk om du dör imorgon!” kan du svara: ”Varför borstar du tänderna morgon och kväll? Du kan ju faktiskt dö imorgon och då har du lagt flera minuter varje dag i onödan på att hålla tänderna friska.” Förhoppningsvis förstår personen då varför du gärna lägger undan lite pengar varje månad.

Tankar om alkohol

Det här inlägget skrevs inte i samband med nyårshelgen utan för några veckor sedan, men jag tyckte att det kunde passa bra att publicera så här efter storhelgerna.

Alkoholen har en given plats i den svenska folksjälen. Att dricka alkohol är en vana som spänner över samhällsklasser och generationer, så självklar att den sällan ifrågasätts. Och om det sker är det oftast från fanatiska nykterhetsorganisationer eller präktiga människor som med en överlägsen blick proklamerar att man minsann kan ha lika kul utan alkohol.

Att ta några glas vin i veckan – eller om dagen beroende på vem man pratar med – är väl bara nyttigt, så gör ju alla i Italien och där har de inga problem med fylleri, där kan man dricka vin till maten och efter maten och ingen blir någonsin full, eller hur?

Om det talas om allt elände alkoholen orsakar tänker de flesta på parkbänksgänget i sin lokala småstad, eller åtminstone på den där kollegan som luktar sprit ibland och har för vana att sjukanmäla sig på måndagar.

Att alkohol ligger i topp över de faktorer som orsakar flest cancerfall i västvärlden är det få som vet, tänker på eller reflekterar över. Bara cigarettrökning (och enligt vissa studier fetma och övervikt) ligger högre.

Många resonerar som så att det inte är någon fara så länge man dricker måttligt, vad det nu innebär att dricka måttligt. Ett halvt glas vin i veckan kommer naturligtvis inte att ge särskilt många människor cancer, men det kommer inte en cigarett i veckan heller.

Att dricka sig full inför sina barn skulle nog de flesta hålla med om är olämpligt, men att ta ett eller två stora glas vin framför tv:n på helgen verkar inte vara det minsta konstigt. Trots att barn är mycket känsliga för effekten som även små mängder alkohol har på en persons beteende. Å andra sidan lider inte alla barn av att föräldrarna dricker lite vin ibland – jag tyckte aldrig att det var särskilt jobbigt som barn.

Alkohol är världens vanligaste rusmedel, en substans som intar en särställning bland alla droger som finns att stoppa i sig. De flesta länder i världen har lagar eller åtminstone sociala normer som gör droganvändning till tabu, men alkohol utgör ett undantag. Drogen är inte bara socialt accepterad utan hyllas i alla möjliga sammanhang och förknippas med fest och mys, ledighet och frihet. På förmiddagen i TV4 skålas det i alkohol med glada miner och trevlig stämning. Om inte det är drogromantik vet jag inte vad som är det.

På fester förväntas man dricka alkohol och de enda ”godtagbara” ursäkterna att inte göra det verkar vara att man är gravid, nykter alkoholist eller ska köra bil. Att bara en kväll inte vara sugen på att bli berusad räcker inte.

Jag hatar inte alkohol, jag dricker det själv ganska ofta och tycker att det förgyller mitt liv. Jag dricker visserligen nästan aldrig mer än två öl nu för tiden, och oftare för smaken är för berusningen, men det vore hyckleri av mig att påstå att alkohol bara orsakar död och elände. Det viktiga är egentligen att fler reflekterar över sin egen relation till alkoholen och hur man vill behandla sin kropp och de som man bryr sig om. De allra flesta kan trots allt hantera spriten. Men ibland funderar jag på om den inte är lite väl glorifierad.

Vad tänker du om vår käraste dryck och drog?

Jobba tills man blir gammal?

Oftast tycker jag att det är kul och spännande att plugga. Jag har ju själv valt att läsa till civilingenjör och förutom att det förhoppningsvis kommer att ge mig en ljusare framtid på arbetsmarknaden är det roligt i sig att lära sig mer om hur världen fungerar.

Men ibland blir det stressigt med allt som ska hinnas med, och man både längtar till helgen och önskar ibland att den var längre. Det är väldigt sällan jag är ledig mer än en sammanhängande vecka, det har bara hänt några enstaka gånger de senaste tre åren och egentligen skulle jag nog behöva mer tid än så för att kunna slappna av.

Jag har ju, som säkert många andra, en hel del intressen som får stå tillbaka när det blir ont om tid i vardagen. Ibland, när de där ovanliga lediga perioderna kommer, känns det plötsligt som om jag lever det ”äkta” livet för ett litet tag. Plötsligt kan jag lägga massor av timmar på att skriva musik, att ta långa promenader, laga nya spännande maträtter eller springa i skogen och må bra.

Jag vet att jag inte vill plugga eller jobba 40 timmar i veckan tills jag blir gammal. Man vet aldrig hur många år man får på jorden och jag vill passa på att leva medan jag kan, inte jobba bort hela livet. Jag tror inte att livet går ut på att jobba. Jag tror inte att vi i framtiden kommer att behöva arbeta så mycket som vi historiskt har gjort. Automatiseringen går fort och mänsklighetens samlade välstånd blir högre för varje år.

Många i min ålder som går i de här tankarna blir kallade curlade och arbetsskygga 90-talister. Jag är varken curlad eller arbetsskygg. Jag vill utvecklas och kämpa hårt för att komma dit jag vill i livet, men jag ser det inte som ett alternativ att tvingas jobba, fast jag själv inte vill, tills jag blir väldigt gammal.

Det var de här tankarna som fick mig att börja läsa på om vad pengar kan göra för att förändra människors liv och frihet. När jag lärde mig om hur aktiesparande fungerar i kombination med exponentiell tillväxt var det som om allt föll på plats. Jag visste att jag skulle bli rik och att jag inte behövde arbeta för pengar hela mitt friska liv om jag inte själv valde det.

Det finns många bloggare där ute som går i precis samma tankar och jag önskar var och en att lyckas med sina mål. Många av dem har gett mig inspiration och motivation att tänka igenom mitt liv, vad jag värdesätter och vilka vanor och beteenden jag vill sträva mot. Jag önskar er allihop lycka till.

I nästa inlägg kommer jag att ta upp hur jag räknar pengar inför framtiden. När blir man ekonomiskt fri?

Jag behöver ingen tv

Som många läsare säkert redan förstått har jag och min sambo inte någon tv hemma. När folk hör det brukar det bli en del höjda ögonbryn, kanske mest från äldre generationer. Folk i vår ålder har väl ofta en skärm de kan titta på, men jag skulle tro att en tv-tablå med bestämda dagar och tider är fullständigt passé för de flesta under 50.

När tv-apparaterna blev vanliga i de svenska hemmen såg tv-tittandet hela annorlunda ut. Hela familjen samlades i vardagsrummet för att titta en stund på Lennart Hyland. Tv-nyheterna var det bästa sättet att få information om vad som hade hänt i landet och världen.

Sextio år senare är jag faktiskt förvånad över att tablå-tv har överlevt så pass länge. Det är nog av samma anledning som det fortfarande finns papperstidningar och bensinbilar – ny teknik och nya vanor tar tid på sig och speciellt äldre generationer vill inte ställa om sig så fort. Men vem behöver tv idag?

Min åsikt är att tv-tittande är ett tråkigt sätt att tillbringa sin lediga tid. Det är så mycket roligare att använda tekniken för att göra något själv, som att spela dataspel eller ett musikinstrument. Eller för all del, att gå ut och uppleva världen istället för att se den på en skärm. Efter en kväll i soffan är man rastlös och har svårt att sova, men efter en lång promenad blir man trött och lugn. Dessutom kan man umgås med sina nära och kära, och prata med dem.

För att inte tala om tv-licensen. En förlegad och onödig uppfinning som borde ha dött ut med Hylands Hörna. De där ca 180 kronorna varje månad kan man ha betydligt roligare för. Köp ett gammalt hederligt brädspel och umgås med familjen!

Kanske har jag missat något magiskt med att ha en dumburk hemma?

Fortsätter föra kassabok

Oktober är en månad då det är glest med aktieutdelningar i portföljen. Mina två läskföretag, Coca-Cola och Pepsi, har redan betalat ut och det dröjer ända tills mitten av november innan nästa lilla peng rasslar in. Eftersom jag tycker om att sitta i Excel och pilla med siffror har det i alla fall varit roligt att ta upp vanan att föra kassabok igen. Det jag kan se hittills är att från mitt kortkonto betalas mest ”onödiga” saker, som fika och öl. Från det gemensamma kontot dras mest pengar till mat och hygien. Det är både kul och lärorikt att hålla sådan koll på utgifterna och jag rekommenderar det till alla som gillar att ha koll på sina pengar.

Här är en liten skärmdump från Excel, med några poster från det gemensamma kontot. När månaden är slut för jag in kategorierna med totalsummorna och gör ett sammanfattande diagram.

kassabok

Jag har ju aldrig varit någon förespråkare av total absolutism i snålandet. Lite vin till helgmiddagen eller en chipspåse någon gång är ingenting jag vill avstå helt. Men om man inte har någon som helst koll på ekonomin (och i förlängningen livet) blir det lätt att saker och ting skenar iväg. En kassabok ger trygghet och en känsla av att man själv och ingen annan bestämmer över plånboken och kassaflödena.

Idag står det mycket på att göra-listan. Det ska städas, handlas och lagas mat inför kvällen. Min sambo och jag ska ha en parmiddag med två av våra vänner, det ser jag fram emot! ”Parmiddag” har en jättetråkig klang för en del, verkar det som. Det kan jag inte förstå. Hur kan det vara tråkigt att träffa vänner och äta god mat?

Låg levnadsstandard?

Vi vet att prylar inte gör oss lyckligare, men i konsumtionssamhället är det väldigt svårt att undvika begär efter ännu fler. Trots att jag inte känner någon enda människa som verkligen skulle behöva fler prylar.

Dessa tankar leder mig in på vad jag har i min ägo. Det värdefullaste jag äger är naturligtvis min aktieportfölj, men i termer av ”prylar” och materiella föremål?

Om jag räknar efter hur mycket pengar jag köpte sakerna för, är det dyraste jag äger troligen min cykel – både sett till nypris och nuvarande värdering. Jag köpte min förra cykel för cirka 12 000 kr, men det är över sex år sedan nu. Den blev stulen för två år sedan, men jag fick en lika fin (och fabriksny) cykel på försäkringen. Jag lärde mig läxan och den står nu inlåst i förrådet bakom flera dörrar och hänglås. Den är fortfarande i väldigt bra skick och jag tänker använda den i många år framöver. En ny och fin cykel kostar mycket pengar att köpa, men den har sparat in många buss- och tågbiljetter och gett mig mycket motion och glädje. Kanske kan jag skjuta upp mitt första bilinköp ett tag, när jag redan har ett så bra fortskaffningsmedel.

Ett gammal digitalpiano hör också till de av mina prylar som var värdefullast när det var nytt. Pianot är äldre än jag och köptes av mina föräldrar i skiftet mellan 80- och 90-tal. Ett liknande kostar idag någonstans i spannet 5-7000 kr. Idag får det nog betraktas som närmast värdelöst, speciellt eftersom av/på-knappen glappar rejält. Den måste tejpas fast. Om jag skulle fixa det skulle jag nog ändå inte få mer än högst någon hundring för det. Men det är ett fint instrument och jag spelar på det nästan varje dag.

I samma prisklass låg troligen datorn jag skriver på. Jag fick den i födelsedagspresent 2013 och efter lite googlande verkar det som att den då kostade någonstans kring 7000 kr. Idag är den säkert inte värd mer än en bråkdel av summan.

Fler saker som är värda några pengar att tala om kan jag inte komma på att jag äger. Alla möblerna i min och sambons lägenhet (som vi hyr) är köpta antingen begagnade eller för mindre än halva priset i butik. De som äger sin bostad har ju stora tillgångar bundet i den, men för min egen del är nästan allt ägande koncentrerat till aktieportföljen. Det känns ganska bra. Det är bättre att binda pengar i sådant som ger avkastning (aktier och möjligen bostäder) och inte garanterat tappar i värde!

Men jag antar att det visar att jag, med västerländska mått mätt, har en låg materiell levnadsstandard. Det stör mig inte det minsta. Jag skulle garanterat bli olycklig av för många prylar. I mina egna ögon är jag både rik och lyckligt lottad.

Investeringar är inte bara ekonomiska

Långt innan jag bestämde mig för att starta den här bloggen visste jag att jag inte ville skriva en renodlad ”ekonomiblogg”. Trots att privatekonomi och investeringar är intressanta saker – det finns ju som bekant ett stort antal bloggar på temat – kände jag att jag har mycket mer att skriva om.

Många bloggare därute har kloka tankar kring hur man kan hantera sina pengar. Både när det kommer till sparandet/slösandet och vad som ska hända med de pengar som blir över. Flera gånger har jag tagit upp nyttan av att kunna skjuta på omedelbara belöningar, ett absolut grundkrav för att kunna aktiespara med tålamodet som hjälp.

Det gemensamma temat i många av dessa bloggar är drömmen om att samla ihop en stor pengahög, för att med hjälp av avkastningen kunna leva lite tryggare. Att kunna slappna av och veta att pengarna som behövs för att leva gott fortsätter att rulla in, oavsett vad man tar sig för i arbetslivet. Den drömmen har jag också, och som jag tidigare nämnt har jag tiden på min sida eftersom jag är ung.

Frågan är vad alla pengar och all trygghet är värt om man är olycklig? Det finns ett berömt talesätt som går ut på att det inte går att köpa lycka för pengar, men det är trevligare att gråta i en Ferrari än på en cykel. Den stora funderingen blir ju vad livet är värt om man gråter mer än man skrattar.

Att investera sina pengar är klokt och viktigt. Men för mig är det mycket viktigare att investera i sådant som verkligen gör livet värt att leva. För mig innebär det meningsfulla relationer och tid att vara med de som betyder mest. Att sitta ensam och räkna pengar är värdelöst.

Det finns en viktig sak att tänka på om man investerar pengar. Ränta-på-ränta-effekten blir ju som bekant mer kraftfull ju längre tiden går. Ett längre liv är därmed ett rikare liv. Och en god hälsa blir allt viktigare för varje år som går. De flesta tjugoåringar är hyfsat pigga oavsett om de springer fyra mil i veckan eller lever på cigaretter och öl. Men med åren visar det sig mer och mer vilka beslut man har tagit och hur kroppen mår av det.

Förutom att jag mår bra av att löpträna, äta hyfsat hälsosamt och sova ordentligt, så vet jag att det kommer att öka chansen att jag får leva ett långt och friskt liv. Visst kan det hända att jag dör imorgon, men troligen inte. (Läs gärna Miljonär innan 30:s blogginlägg på samma tema.)

Att investera i ekonomiska tillgångar är bra, men det är minst lika viktigt att investera i sin hälsa och meningsfulla relationer. Kärlek, vänskap och sådant där. Vad investerar du i?