Att låna energi av sig själv

Nu har min långa, lediga sommar dragit igång. Även de senaste somrarna har börjat med lite ledig tid och jag känner igen känslan alltför väl.

När man är konstant igång med deadlines och 50-timmars-veckor under flera månader, utan att riktigt ha möjlighet att känna efter, blir det så normalt att man inte tänker på att man inte mår särskilt bra utan återhämtning. Man tar en kopp kaffe till och biter ihop. För mig funkar det ganska bra ett tag så länge jag påminner mig om att det måste vara tillfälligt.

När jag är ledig mer än en vecka i sträck brukar de första dagarna bara gå till att återhämta mig, andas ut och hamna i balans. Jag sover mer än normalt men är ändå tröttare än vanligt i några dagar. Jag tror att det är för att jag lånat energi av mig själv under terminerna och betalar igen skulden under ledigheterna.

Nyckeln är ju att inte skaffa sig för stor ”energiskuld” och se till att betala tillbaka på ”energilånet” med regelbunden ledighet och återhämtning. Annars blir skulden så stor att man går in i väggen, något som drabbat de tiotusentals svenskar som är sjukskrivna på grund av utmattningssyndrom. Det vill jag inte råka ut för någonsin.

Annonser

Att inte bidra till samhället

Jag fortsätter med inspirationen från förra inlägget. I TV-programmet Malou efter tio har Malout bjudit in Eric Skopal (med bloggen Bli ekonomiskt oberoende) som sparar ihop pengar för att en dag kunna leva på avkastningen. Malou drar upp en frågeställning som nog är syftad att ställa Eric mot väggen.

”Ni kanske har mött folk som blir provocerade av att – om man slutar jobba och inte betalar skatt i den utsträckning man gjort tidigare, då bidrar man heller inte till välfärden.”

Erics svar blir att han och hans fru förhoppningsvis kan starta verksamheter inom sina egna intressen, och på så vis göra vinst och betala skatt den vägen istället.

Det här tankesättet gör mig en smula provocerad. För det första: samhället och välfärden skulle må mycket bättre om fler gjorde som Eric. Om folk istället för att leva ur hand i mun sparade ihop till en buffert, skulle man slippa tigga pengar av det offentliga eller ta snabblån som staten sedan måste gå in och täcka när de inte kan betalas. Enligt docent Richard Ahlström vid Malmö Universitet kostar skuldsatta människor samhället 200 miljarder kronor varje år. (länk till betalartikel)

För det andra: Eric och hand fru har betalat lika mycket skatt på sina intjänade pengar som alla andra med samma inkomstnivå. Att staten tar pengar en gång till, vare sig det är via moms på konsumtion eller schablonskatt på värdepapper, gäller också för båda grupper. Att Eric Skopal och vi andra aktiesparare bidrar med aktiekapital till företagen ger dem större utrymme att expandera, driva sin verksamhet, anställa folk och effektivisera sin produktion. Det leder till bättre produkter och lägre priser, något som vi alla tjänar på.

Folk verkar ha fastnat i tanken att det enda bra företag bidrar med här i världen är att betala skatt till det allmänna. En socialistisk och obildad tanke.

För det tredje: jag tycker inte att Eric och hans fru har någon skyldighet att stanna kvar i arbetslivet och jobba så mycket de bara kan bara för att hjälpa samhället så mycket som möjligt. Vill de spara klokt för att kunna leva på avkastningen tidigt i livet är de fullt fria att göra det. Min plan är att göra precis samma sak.

Psykolog varnar för ekonomisk frihet

För ett tag sedan sändes ett inslag i programmet Malou efter tio, där Eric Skopal (som driver bloggen Bli ekonomiskt oberoende) fick berätta om sin och sin frus dröm att spara ihop ett antal miljoner för att kunna leva på avkastningen. En dröm som ju många, inklusive jag själv, delar.

Delen av programmet där Eric sitter ensam med Malou och berättar om sin dröm är inte riktigt lika intressant – de flesta av oss har koll på aktiesparande och framtida möjligheter – som när de lite senare i programmet tar in psykologen Egil Linge.

Egil berättar att han har mött många människor med dessa drömmar och att det är något av en trend som dykt upp de senaste 2-3 åren. Den tidigare ”trenden” var att genom speciella avtal kunna plocka ut tjänstepension tidigare för att gå i pension vid 45 eller 50. Hos många människor han träffade fanns ofta inte någon riktig plan, folk tyckte bara att det var skönt att vara ledig och åkte iväg någonstans.

”Många berättade att det blev olidligt, de hamnade i nedstämdhet och depressioner, för det fanns ingenting att göra. Det blev monotont alltihop. För en del blev det alldeles för mycket förtäring av alkohol.”

Eric förklarar att han inte har tänkt åka till en ö och leva på kokosnötter, utan det handlar mer om att få balans i livet. Kanske fortsätta jobba deltid och bo kvar på samma ställe, men kunna lägga mer tid på egna intressen och hobbies.

Psykologen säger att Eric lär få svårt att sluta spara när målet är uppnått, eftersom det då har blivit ett invant beteende. Dessutom ger jobb ofta en mening, även om man inte alltid tycker om dem. Han varnar också för att många som slutar jobba tappar sitt sociala nätverk.

Eric Skopal och hans fru verkar ha tänkt igenom sin framtid mer än dessa olyckliga människor som psykologen Egil har pratat med, och det verkar också Egil hålla med om. Men det här klippet väcker många tankar hos mig. Är det så att vi som sparar pengar för att vinna frihet i framtiden inbillar oss att livet ska bli bättre framöver och därför glömmer att njuta av det vi har nu? Jagar vi lyckan på fel sätt?

Samlar kraft

Det känns som om ett viktigt kapitel i livet börjar ta slut. Jag tycker att tiden verkar gå snabbare för varje år som går och så här osäker om framtiden har jag inte varit sedan jag gick ut gymnasiet.

Det är lite mindre än tre månader kvar tills vi får tillgång till vår nya lägenhet. Jag har varit där och tittat på området och husen. Det är så fint där ute. Mycket skog och ängar, men ändå ganska nära till stan. Ett svensson-område med hundpromenadstigar och kanske tomatodling på balkongen.

Igår skrev jag min näst sista tenta någonsin. Vissa tar sig enkelt igenom en utbildning men jag har fått plöja ner mycket svett och tårar för att klara alla kurser i tid. Att hålla uppe ångan i fem år, utan att tjäna några riktiga pengar och aldrig vara riktigt ledig, tar energi.

Det tar också energi att försöka bli av med en seg idrottsskada. Jag har varit hos en sjukgymnast och fått ett rehabprogram. Det kommer förmodligen att dröja året ut innan jag kan löpträna i närheten av lika bra som i somras, och på vägen dit måste jag ha tålamod och envishet.

Ibland blir det lite längre uppehåll från bloggandet, som den senaste veckan. När det kommer mycket annat som tar kraft får skrivandet stå tillbaka. Så länge det inte är något jag försörjer mig på får jag prioritera det som är viktigast och är genomförbart för stunden.

 

Dricks är dumt

Money Cowboy skrev ett blogginlägg om att betala dricks som jag tyckte var bra. Jag lämnade en kommentar men kände att jag ville utveckla lite av mina tankar i ett eget inlägg.

Dricks är vanligast i restaurangbranschen och uppstod när de som utförde tjänsterna alltid var fattigare än de som tog emot dem. Den rike restaurangbesökaren ville skåla med den fattige servitören och gav honom en liten slant så att de kunde ta en sup ihop. Det förklarar ju varför det heter ”dricks”.

Av någon anledning har denna sedvänja spritt sig till vissa andra serviceyrken som jag inte kan föreställa mig att man har velat skåla med, till exempel taxiförare och frisörer.

Jag anser att dricks är helt uppåt väggarna tokigt. Att förvänta sig att ett ”frivilligt” bidrag ovanpå det angivna priset ska betala personalens lön är knasigt. I USA finns minimilöner inskrivna i lagen och de yrkesgrupper som förväntar sig dricks har lägre minimilöner. Man har alltså mer eller mindre skrivit in i lagen att dricksen ska vara med och betala personalens lön.

Varför är det just på en restaurang man ska dricksa? Om jag går in på H&M för att köpa en tröja och hittar en snygg för 500 kr, vet jag vad jag betalar och vad jag får. De skulle inte förvänta sig att få 500 kr för tröjan men sätta prislappen till ”400 kr” och sedan förutsätta att kunden gav den sista hundralappen i dricks för att servicen var bra.

Min svärfar, som är väldigt politiskt intresserad, sa att det finns två bra argument mot dricks, ett ”vänsterargument” och ett ”högerargument”.

Vänsterargumentet är att arbetsgivaren ska betala skäliga löner till personalen som de kan leva på. Det ska inte vara upp till gästen som blir uppassad att ge allmosor till servitörerna, som i sin tur inte ska behöva smöra och fjäska för gästen för att få mat på bordet. Och om restaurangägaren inte har råd att betala bra löner till sin personal driver han sitt företag dåligt och borde hitta någonting annat att göra.

Högerargumentet är att restaurangbesökaren ska veta priset på förhand, eftersom en marknad fungerar bäst när konsumenterna har tydlig information om priset på varor och tjänster. Om den hungrige gästen tycker att priset är för högt väljer han någon annan restaurang. Tjänsten är inte värd sitt pris och det blir ingen affär. Dricksen är ett sätt att lura köparen och sätta marknaden ur spel.

Min flickvän jobbade tidigare i en reception, ett jobb som till största delen går ut på att ge service och vara trevlig mot kunder. Hennes kompis jobbade på en restaurang. Kompisen beklagade sig en dag över att det fanns så många snåla restaurangbesökare som inte gav dricks. Min flickvän sa att hon gav lika mycket service på sitt jobb men hade aldrig fått en krona i dricks.

De hade samma grundlön, men den ena förväntade sig dricks för sitt arbete. Är det rättvist?

Omöjligt att spara pengar

Den här sommaren blir den sista på mitt gamla jobb. Jag har arbetat några veckor om året de senaste fyra somrarna inom vården, ett jobb med ganska dåligt rykte. Hur bra jobbet är beror väldigt mycket på arbetsplats och kolleger, men de senaste två åren har jag fått jobba på ett ställe där jag trivs väldigt bra.

Idag slutade jag framåt lunch eftersom natten bestod av sovande jour. Jag har halva lönen för att sova på arbetsplatsen med ett larm bredvid mig, redo att stiga upp om det skulle behövas. Oftast behövs det inte. Det blir bra betalt eftersom arbetspasset är så långt.

Igår jobbade jag tillsammans med en kvinna jag inte hade träffat innan. Det är alltid kul att träffa nya människor, speciellt när man har tid att sitta och prata om allt mellan himmel och jord. Man får många nya perspektiv och eftersom de flesta av mina kolleger är äldre än jag lär jag mig mycket från dem.

Hon var nästan tio år äldre än jag och samtalet kom in på många av de ämnen jag skriver om här på bloggen. Hon önskade till exempel att hon hade sparat mer pengar i 20-25-årsåldern istället för att äta ute, köpa dyra jackor och resa ofta. Om hon bara hade lagt hälften så mycket pengar på nöjen hade hon fortfarande varit ungefär lika lycklig och haft många trevliga minnen att se tillbaka på, men hon hade haft en väldig massa sparpengar.

Hon sa också något som jag har hört många gånger förut – det är lätt att leva som en kyrkråtta när man är student, men vänta bara tills man börjar tjäna pengar på allvar. Då blir man girig och vanorna förändras magiskt. Man vill ha allt möjligt så fort man har råd med det och det blir nästan omöjligt att spara pengar. Jag sa inte så mycket, men jag tänkte att det är lätt att utgå från sig själv när man förutspår hur andra kommer att leva sina liv.

Hon sa i alla fall något som jag tog som en stor komplimang, att jag verkar mognare än de flesta i min ålder hon känner. Hon sa att jag har nog en gyllene tid framför mig. Det är ju svårt att spå in i framtiden, men jag upplever att livet blir bättre och bättre för varje år och jag hoppas att hon har rätt.

En stillasittande karriär

Ju mer jag tänker på hur vårt moderna samhälle är uppbyggt, desto mer sjukt tycker jag att det är. Jag tänker på hur lite vi rör på oss i vardagen och hur mycket vi egentligen borde röra på oss. Det här skrev jag lite om i ett tidigare blogginlägg.

De senaste fyra åren av mitt liv har jag ägnat åt heltidsstudier och nu när jag börjat jobba vid sidan av, ofta i projekt på olika företag, ser jag hur dyster hela miljön är. Människor kan vara hur glada och trevliga som helst, men möblerna och kontorslandskapen inbjuder inte till någon rörelse alls. Det är snarare svårt att jobba om man inte sitter still i en bekväm kontorsstol timme efter timme.

I byggnaderna där mina kurskamrater och jag oftast sitter finns lyckligtvis en kaffemaskin nästan tio minuters promenad bort. De flesta utbytesstudenter har tagit till sig av den svenska kaffekulturen och går dit varje rast. Alla får motion under dagen utan att riktigt tänka på det.

Jag inser mer och mer att jag utbildar mig för en karriär med massor av stillasittande och brist på solljus. Visst är jag intresserad och fascinerad av naturvetenskap, matte och logik, så jag ångrar inte att jag valde att bli civilingenjör. De flesta arbeten idag är inte heller särskilt fysiskt aktiva. Men att sitta på en stol i konstgjort ljus timme efter timme blir man sjuk av i längden.

Det här är en av mina största anledningar till att spara mig fri. Fri att inte behöva jobba för pengar, att jobba med projekt på egen hand hemifrån och kunna springa och promenera i naturen när solen står som högst och kroppen borde vara som piggast. Jag vill ha ett långt och aktivt liv och det är så svårt att se hur det går ihop med att sitta still åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, ända tills man blir gammal.