Bloggare som säljer ut sig till Tradevenue

Eftersom jag har njutit av ledigheten och inte ägnat så mycket tid åt att skriva och läsa bloggar, fick jag reda på först häromdagen att både Miljonär innan 30 och Aktiepappa har beslutat sig för att flytta sina bloggar till Tradevenue.

Som läsare av dessa båda välskrivna bloggar respekterar jag såklart deras beslut, men tycker att det är synd eftersom jag inte tycker om Tradevenue alls. Det är jobbig design, irriterande reklam och störande att man måste logga in för att kommentera. Det är inte särskilt stor chans att jag fortsätter läsa bloggarna där.

Jag följde tidigare Fantastiska Farbror Fri, en annan intressant blogg på samma tema, men när han flyttade bloggen till Tradevenue slutade jag läsa även den.

Att döma av kommentarerna på ovan nämnda bloggar är det inte bara jag som är negativt inställd och jag tror att dessa bloggare kommer att tappa betydande mängder av sin läsekrets. Hoppas att det är värt pengarna.

Det är nästan lite skönt att jag inte har så många läsare eller tjänar några pengar på min blogg. Då kan jag blogga när jag vill, skriva om vad jag vill och undvika plattformar som Tradevenue. Några pengar får jag nog inte möjlighet att tjäna, men det kanske är lika bra.

Annonser

Avbryt inte när någon ger dig kritik

I början av min och sambons förhållande, när vi var yngre, hände det att jag fick negativ kritik om något jag hade gjort eller sagt flera dagar i efterhand. Då kände jag mig påhoppad och reagerade ofta med att gå i försvarsställning och i värsta fall säga något dumt tillbaka. Ofta såg jag till en början inte grunden i kritiken utan tyckte att den var orättvis.

Efterhand har vi båda blivit bättre på att berätta med en gång om det är något vi är missnöjda med. Jag har också lärt mig att vara en mer ödmjuk lyssnare i sådana lägen.

Jag ser nästan varje dag hur folk gör samma misstag. Så fort någon ger dem kritik eller negativ feedback, hur väl menad den än är, går de mer eller mindre in i försvarsställning. Ofta avbryter de personen innan den har fått tala till punkt, för att berätta om sin syn på situationen.

Om man ska kunna kommunicera på ett bra sätt och trivas i varandra sällskap måste man förstå vikten av att lyssna på den andra personen och inte avbryta. Medan personen pratar ska man inte tänka ut vad man ska svara, utan bara lyssna först.

Ett vanligt tips när man ger kritik i en relation är att inte prata kategoriskt, att undvika ord som ”aldrig” eller ”alltid”. Då kan man nästan räkna med att bli avbruten innan man fått fram kritiken.

Alla vet ju egentligen hur viktigt det är med bra kommunikation men tänk att det är så svårt i praktiken.

Att låna energi av sig själv

Nu har min långa, lediga sommar dragit igång. Även de senaste somrarna har börjat med lite ledig tid och jag känner igen känslan alltför väl.

När man är konstant igång med deadlines och 50-timmars-veckor under flera månader, utan att riktigt ha möjlighet att känna efter, blir det så normalt att man inte tänker på att man inte mår särskilt bra utan återhämtning. Man tar en kopp kaffe till och biter ihop. För mig funkar det ganska bra ett tag så länge jag påminner mig om att det måste vara tillfälligt.

När jag är ledig mer än en vecka i sträck brukar de första dagarna bara gå till att återhämta mig, andas ut och hamna i balans. Jag sover mer än normalt men är ändå tröttare än vanligt i några dagar. Jag tror att det är för att jag lånat energi av mig själv under terminerna och betalar igen skulden under ledigheterna.

Nyckeln är ju att inte skaffa sig för stor ”energiskuld” och se till att betala tillbaka på ”energilånet” med regelbunden ledighet och återhämtning. Annars blir skulden så stor att man går in i väggen, något som drabbat de tiotusentals svenskar som är sjukskrivna på grund av utmattningssyndrom. Det vill jag inte råka ut för någonsin.

Att inte bidra till samhället

Jag fortsätter med inspirationen från förra inlägget. I TV-programmet Malou efter tio har Malout bjudit in Eric Skopal (med bloggen Bli ekonomiskt oberoende) som sparar ihop pengar för att en dag kunna leva på avkastningen. Malou drar upp en frågeställning som nog är syftad att ställa Eric mot väggen.

”Ni kanske har mött folk som blir provocerade av att – om man slutar jobba och inte betalar skatt i den utsträckning man gjort tidigare, då bidrar man heller inte till välfärden.”

Erics svar blir att han och hans fru förhoppningsvis kan starta verksamheter inom sina egna intressen, och på så vis göra vinst och betala skatt den vägen istället.

Det här tankesättet gör mig en smula provocerad. För det första: samhället och välfärden skulle må mycket bättre om fler gjorde som Eric. Om folk istället för att leva ur hand i mun sparade ihop till en buffert, skulle man slippa tigga pengar av det offentliga eller ta snabblån som staten sedan måste gå in och täcka när de inte kan betalas. Enligt docent Richard Ahlström vid Malmö Universitet kostar skuldsatta människor samhället 200 miljarder kronor varje år. (länk till betalartikel)

För det andra: Eric och hand fru har betalat lika mycket skatt på sina intjänade pengar som alla andra med samma inkomstnivå. Att staten tar pengar en gång till, vare sig det är via moms på konsumtion eller schablonskatt på värdepapper, gäller också för båda grupper. Att Eric Skopal och vi andra aktiesparare bidrar med aktiekapital till företagen ger dem större utrymme att expandera, driva sin verksamhet, anställa folk och effektivisera sin produktion. Det leder till bättre produkter och lägre priser, något som vi alla tjänar på.

Folk verkar ha fastnat i tanken att det enda bra företag bidrar med här i världen är att betala skatt till det allmänna. En socialistisk och obildad tanke.

För det tredje: jag tycker inte att Eric och hans fru har någon skyldighet att stanna kvar i arbetslivet och jobba så mycket de bara kan bara för att hjälpa samhället så mycket som möjligt. Vill de spara klokt för att kunna leva på avkastningen tidigt i livet är de fullt fria att göra det. Min plan är att göra precis samma sak.

Psykolog varnar för ekonomisk frihet

För ett tag sedan sändes ett inslag i programmet Malou efter tio, där Eric Skopal (som driver bloggen Bli ekonomiskt oberoende) fick berätta om sin och sin frus dröm att spara ihop ett antal miljoner för att kunna leva på avkastningen. En dröm som ju många, inklusive jag själv, delar.

Delen av programmet där Eric sitter ensam med Malou och berättar om sin dröm är inte riktigt lika intressant – de flesta av oss har koll på aktiesparande och framtida möjligheter – som när de lite senare i programmet tar in psykologen Egil Linge.

Egil berättar att han har mött många människor med dessa drömmar och att det är något av en trend som dykt upp de senaste 2-3 åren. Den tidigare ”trenden” var att genom speciella avtal kunna plocka ut tjänstepension tidigare för att gå i pension vid 45 eller 50. Hos många människor han träffade fanns ofta inte någon riktig plan, folk tyckte bara att det var skönt att vara ledig och åkte iväg någonstans.

”Många berättade att det blev olidligt, de hamnade i nedstämdhet och depressioner, för det fanns ingenting att göra. Det blev monotont alltihop. För en del blev det alldeles för mycket förtäring av alkohol.”

Eric förklarar att han inte har tänkt åka till en ö och leva på kokosnötter, utan det handlar mer om att få balans i livet. Kanske fortsätta jobba deltid och bo kvar på samma ställe, men kunna lägga mer tid på egna intressen och hobbies.

Psykologen säger att Eric lär få svårt att sluta spara när målet är uppnått, eftersom det då har blivit ett invant beteende. Dessutom ger jobb ofta en mening, även om man inte alltid tycker om dem. Han varnar också för att många som slutar jobba tappar sitt sociala nätverk.

Eric Skopal och hans fru verkar ha tänkt igenom sin framtid mer än dessa olyckliga människor som psykologen Egil har pratat med, och det verkar också Egil hålla med om. Men det här klippet väcker många tankar hos mig. Är det så att vi som sparar pengar för att vinna frihet i framtiden inbillar oss att livet ska bli bättre framöver och därför glömmer att njuta av det vi har nu? Jagar vi lyckan på fel sätt?

Samlar kraft

Det känns som om ett viktigt kapitel i livet börjar ta slut. Jag tycker att tiden verkar gå snabbare för varje år som går och så här osäker om framtiden har jag inte varit sedan jag gick ut gymnasiet.

Det är lite mindre än tre månader kvar tills vi får tillgång till vår nya lägenhet. Jag har varit där och tittat på området och husen. Det är så fint där ute. Mycket skog och ängar, men ändå ganska nära till stan. Ett svensson-område med hundpromenadstigar och kanske tomatodling på balkongen.

Igår skrev jag min näst sista tenta någonsin. Vissa tar sig enkelt igenom en utbildning men jag har fått plöja ner mycket svett och tårar för att klara alla kurser i tid. Att hålla uppe ångan i fem år, utan att tjäna några riktiga pengar och aldrig vara riktigt ledig, tar energi.

Det tar också energi att försöka bli av med en seg idrottsskada. Jag har varit hos en sjukgymnast och fått ett rehabprogram. Det kommer förmodligen att dröja året ut innan jag kan löpträna i närheten av lika bra som i somras, och på vägen dit måste jag ha tålamod och envishet.

Ibland blir det lite längre uppehåll från bloggandet, som den senaste veckan. När det kommer mycket annat som tar kraft får skrivandet stå tillbaka. Så länge det inte är något jag försörjer mig på får jag prioritera det som är viktigast och är genomförbart för stunden.

 

Dricks är dumt

Money Cowboy skrev ett blogginlägg om att betala dricks som jag tyckte var bra. Jag lämnade en kommentar men kände att jag ville utveckla lite av mina tankar i ett eget inlägg.

Dricks är vanligast i restaurangbranschen och uppstod när de som utförde tjänsterna alltid var fattigare än de som tog emot dem. Den rike restaurangbesökaren ville skåla med den fattige servitören och gav honom en liten slant så att de kunde ta en sup ihop. Det förklarar ju varför det heter ”dricks”.

Av någon anledning har denna sedvänja spritt sig till vissa andra serviceyrken som jag inte kan föreställa mig att man har velat skåla med, till exempel taxiförare och frisörer.

Jag anser att dricks är helt uppåt väggarna tokigt. Att förvänta sig att ett ”frivilligt” bidrag ovanpå det angivna priset ska betala personalens lön är knasigt. I USA finns minimilöner inskrivna i lagen och de yrkesgrupper som förväntar sig dricks har lägre minimilöner. Man har alltså mer eller mindre skrivit in i lagen att dricksen ska vara med och betala personalens lön.

Varför är det just på en restaurang man ska dricksa? Om jag går in på H&M för att köpa en tröja och hittar en snygg för 500 kr, vet jag vad jag betalar och vad jag får. De skulle inte förvänta sig att få 500 kr för tröjan men sätta prislappen till ”400 kr” och sedan förutsätta att kunden gav den sista hundralappen i dricks för att servicen var bra.

Min svärfar, som är väldigt politiskt intresserad, sa att det finns två bra argument mot dricks, ett ”vänsterargument” och ett ”högerargument”.

Vänsterargumentet är att arbetsgivaren ska betala skäliga löner till personalen som de kan leva på. Det ska inte vara upp till gästen som blir uppassad att ge allmosor till servitörerna, som i sin tur inte ska behöva smöra och fjäska för gästen för att få mat på bordet. Och om restaurangägaren inte har råd att betala bra löner till sin personal driver han sitt företag dåligt och borde hitta någonting annat att göra.

Högerargumentet är att restaurangbesökaren ska veta priset på förhand, eftersom en marknad fungerar bäst när konsumenterna har tydlig information om priset på varor och tjänster. Om den hungrige gästen tycker att priset är för högt väljer han någon annan restaurang. Tjänsten är inte värd sitt pris och det blir ingen affär. Dricksen är ett sätt att lura köparen och sätta marknaden ur spel.

Min flickvän jobbade tidigare i en reception, ett jobb som till största delen går ut på att ge service och vara trevlig mot kunder. Hennes kompis jobbade på en restaurang. Kompisen beklagade sig en dag över att det fanns så många snåla restaurangbesökare som inte gav dricks. Min flickvän sa att hon gav lika mycket service på sitt jobb men hade aldrig fått en krona i dricks.

De hade samma grundlön, men den ena förväntade sig dricks för sitt arbete. Är det rättvist?