Bloggare som säljer ut sig till Tradevenue

Eftersom jag har njutit av ledigheten och inte ägnat så mycket tid åt att skriva och läsa bloggar, fick jag reda på först häromdagen att både Miljonär innan 30 och Aktiepappa har beslutat sig för att flytta sina bloggar till Tradevenue.

Som läsare av dessa båda välskrivna bloggar respekterar jag såklart deras beslut, men tycker att det är synd eftersom jag inte tycker om Tradevenue alls. Det är jobbig design, irriterande reklam och störande att man måste logga in för att kommentera. Det är inte särskilt stor chans att jag fortsätter läsa bloggarna där.

Jag följde tidigare Fantastiska Farbror Fri, en annan intressant blogg på samma tema, men när han flyttade bloggen till Tradevenue slutade jag läsa även den.

Att döma av kommentarerna på ovan nämnda bloggar är det inte bara jag som är negativt inställd och jag tror att dessa bloggare kommer att tappa betydande mängder av sin läsekrets. Hoppas att det är värt pengarna.

Det är nästan lite skönt att jag inte har så många läsare eller tjänar några pengar på min blogg. Då kan jag blogga när jag vill, skriva om vad jag vill och undvika plattformar som Tradevenue. Några pengar får jag nog inte möjlighet att tjäna, men det kanske är lika bra.

Portföljen över 300 000 kronor!

En milstolpe har uppnåtts i mitt sparande! Aktieportföljen på Avanza har uppnått den för mig enorma summan 300 000 kr.

Jag köpte 3 st Kinnevik B och 16 st Industrivärden C, vilket även knuffade den genomsnittliga beräknade inkomsten från utdelningar över 700 kr/månad, rättare sagt 709 kr.

Det är strax över 23 kr om dagen som jag får för att inte lyfta ett finger, bara äga aktierna. Men något ska man ha för att ha gnetat och sparat undan en massa CSN-pengar i 4-5 år. Grattis till mig – nu fortsätter vi mot 400 000!

rik.png

Min långa semester är snart slut och nya jobbet väntar

I juni lämnade jag in mitt examensarbete och fick ett heltidsjobb som jag ska börja på under hösten. Nu har jag varit helt ledig, varken pluggat eller jobbat, i ungefär två månader.

Som jag skrev i inlägget om att testa ledigheten trodde jag att det här kunde vara en bra chans att få ett litet smakprov på hur det skulle kännas att inte jobba och på så sätt slippa en hel del ”måsten” och bokade tider som förknippas med arbetslivet eller studentlivet. Många dagar den här sommaren har jag nästan bara slappat, tränat och varit ute i skog och mark, sådant där som jag tycker om att göra när jag är ledig och får tid till det.

Börjar jag tröttna på det? Absolut inte! Jag skulle väldigt gärna vilja ha det så här året om. Jag kan konstatera att målet med mitt sparande står fast – jag vill ha möjlighet att inte behöva arbeta för pengar och vara så ledig jag själv känner för.

Nu återstår bara en vecka av min obetalda semester. På måndag den 20 augusti börjar jag på mitt livs första heltidsjobb. Jag har inte riktigt hunnit känna mig nervös än, bara förväntansfull.

Den här veckan har jag tänkt att göra till en förberedelsevecka. Jag ska laga matlådor att fylla frysen med, rusta upp cykeln inför pendlingsturer och lära mig lite om sådant jag vet att jag kommer att behöva kunna på jobbet sedan.

När jag startade den här bloggen sommaren 2016 skrev jag om årets fattigaste vecka, ett studentfenomen som infaller i slutet på augusti när man inte har fått lön från sommarjobb än och sitter och väntar på höstterminens första CSN-utbetalning. I år får jag inga sådana pengar, men jag har ungefär 30 000 kr på sparkontot som bara behöver räcka tills jag får en liten lön i september och en stor lön i oktober. Nu ska det börja sparas på allvar – vad kul det ska bli att bygga på aktieportföljen med en heltidslön!

Avbryt inte när någon ger dig kritik

I början av min och sambons förhållande, när vi var yngre, hände det att jag fick negativ kritik om något jag hade gjort eller sagt flera dagar i efterhand. Då kände jag mig påhoppad och reagerade ofta med att gå i försvarsställning och i värsta fall säga något dumt tillbaka. Ofta såg jag till en början inte grunden i kritiken utan tyckte att den var orättvis.

Efterhand har vi båda blivit bättre på att berätta med en gång om det är något vi är missnöjda med. Jag har också lärt mig att vara en mer ödmjuk lyssnare i sådana lägen.

Jag ser nästan varje dag hur folk gör samma misstag. Så fort någon ger dem kritik eller negativ feedback, hur väl menad den än är, går de mer eller mindre in i försvarsställning. Ofta avbryter de personen innan den har fått tala till punkt, för att berätta om sin syn på situationen.

Om man ska kunna kommunicera på ett bra sätt och trivas i varandra sällskap måste man förstå vikten av att lyssna på den andra personen och inte avbryta. Medan personen pratar ska man inte tänka ut vad man ska svara, utan bara lyssna först.

Ett vanligt tips när man ger kritik i en relation är att inte prata kategoriskt, att undvika ord som ”aldrig” eller ”alltid”. Då kan man nästan räkna med att bli avbruten innan man fått fram kritiken.

Alla vet ju egentligen hur viktigt det är med bra kommunikation men tänk att det är så svårt i praktiken.

Testar ledigheten

Min långa, lugna semester fortsätter. Jag fick mitt examensarbete godkänt och tillbringade en vecka med fjällvandring i Alperna med min sambo och mina föräldrar. Vi fick hela resan betald för de har ganska gott om pengar just nu. Jag inser naturligtvis att jag är privilegierad men det hindrar mig inte från att njuta fullt ut av en trevlig resa.

Min sambo jobbar en del i sommar men jag är helt ledig och lever på sparpengar som gott och väl kommer att räcka tills jag börjar jobba i höst. Det blir intressant att se om jag kommer att njuta så mycket som jag trodde av ledighet och fri tid. Många som sparar pengar och bloggar om det drömmer ju om att gå ner i arbetstid och få vara mer lediga. En del tror att dessa människor kommer att bli uttråkade och olyckliga. Den här sommaren kanske kan ge mig en bra försmak på hur det kan vara. Hittills har det i alla fall varit helt underbart.

Att låna energi av sig själv

Nu har min långa, lediga sommar dragit igång. Även de senaste somrarna har börjat med lite ledig tid och jag känner igen känslan alltför väl.

När man är konstant igång med deadlines och 50-timmars-veckor under flera månader, utan att riktigt ha möjlighet att känna efter, blir det så normalt att man inte tänker på att man inte mår särskilt bra utan återhämtning. Man tar en kopp kaffe till och biter ihop. För mig funkar det ganska bra ett tag så länge jag påminner mig om att det måste vara tillfälligt.

När jag är ledig mer än en vecka i sträck brukar de första dagarna bara gå till att återhämta mig, andas ut och hamna i balans. Jag sover mer än normalt men är ändå tröttare än vanligt i några dagar. Jag tror att det är för att jag lånat energi av mig själv under terminerna och betalar igen skulden under ledigheterna.

Nyckeln är ju att inte skaffa sig för stor ”energiskuld” och se till att betala tillbaka på ”energilånet” med regelbunden ledighet och återhämtning. Annars blir skulden så stor att man går in i väggen, något som drabbat de tiotusentals svenskar som är sjukskrivna på grund av utmattningssyndrom. Det vill jag inte råka ut för någonsin.

Rejäl påfyllning på sparkontot

Nu i dagarna har mitt bankkonto fyllts på i flera omgångar. Sista CSN-utbetalningen var ju i slutet av maj och min första lön kommer inte förrän i slutet av september, så det är skönt med lite sparkapital att ta av under fyra månader utan inkomst.

Eftersom mitt examensarbete innebar mycket resande och övernattningar sökte jag pengar från en fond och de pengarna kom in på kontot häromdagen. Skatteåterbäringen blev ca 9000 kr. Allt som allt börjar sommaren med ungefär 50 000 kr på sparkontot. Det är ju frestande att handla aktier för dem, men eftersom de ska räcka så länge nu får de aktier jag redan har jobba själva ett tag till.

Det är min sista sommar som fattig student. Jag har lika lite pengar att röra mig med som jag blivit van vid, men betydligt mer tid den här sommaren.

De senaste dagarna har jag presenterat examensarbetet och opponerat på andras. Examinatorn har sagt att det räcker med att ändra några småsaker i rapporten – det borde inte ta mer än en dag, sedan kan han förhoppningsvis godkänna den. Det betyder att efter måndag börjar min sommar på riktigt, med den här helgen som en liten mjukstart.

Ikväll ska min och sambons familjer komma över och fira att vi går ut skolan båda två. Vi har köpt massor av mat och dryck och jag noterade att vi slog rekord både i mataffären och på Systembolaget. 1129 kr på mat och 726 kr på alkohol har vi aldrig handlat vid ett tillfälle förut. Det är betydligt mer än vad jag levde på de första månaderna i min egna lägenhet. Visst kände jag mig som en kung på bussen hem med påsar och ryggsäckar fulla med honungsmelon, brieost och lådvin. Det är kul att slösa ibland. 🙂

Melon, Frukt, Power

Slut på svenska utdelningar för i vår

I förmiddags plingade min telefon till – jag hade fått 553 kr i utdelning från Kinnevik. En riktigt fin liten summa att handla svenska aktier för. Eftersom Avanzas minimicourtage för min del ligger på 1 kr, med rörligt courtage 0,25 %, handlar jag gärna i intervallet 400-600 kr. Det blev ett inköp av 3 st Industrivärden C som kommer att generera ytterligare 16:50 kr varje år åt mig framöver, eller 1:38 kr i månaden. Många bäckar små!

Utdelningar 2016-2018

I diagrammet syns mina utdelningar månad för månad sedan mars 2016. Anledningen till att maj blivit en ”sämre” utdelningsmånad är för att jag 2016 ägde Ratos som gav en fin utdelning men som jag sedan sålde. 2017 ägde jag H&M, som gav en nästan lika fin utdelning men de aktierna sålde jag också. Visst är ”köp och behåll” ofta en bra filosofi men jag ville inte behålla bolag som jag tror skulle få svårt att vända skutan till framgång på många år. Pengarna från dessa försäljningar har mestadels gått till amerikanska aktier vilket ger ett jämnare utdelningsflöde. Nu väntar en lugnare utdelningstakt under försommaren med småskvättar från JNJ, Emerson Electric och 3M.

Att inte bidra till samhället

Jag fortsätter med inspirationen från förra inlägget. I TV-programmet Malou efter tio har Malout bjudit in Eric Skopal (med bloggen Bli ekonomiskt oberoende) som sparar ihop pengar för att en dag kunna leva på avkastningen. Malou drar upp en frågeställning som nog är syftad att ställa Eric mot väggen.

”Ni kanske har mött folk som blir provocerade av att – om man slutar jobba och inte betalar skatt i den utsträckning man gjort tidigare, då bidrar man heller inte till välfärden.”

Erics svar blir att han och hans fru förhoppningsvis kan starta verksamheter inom sina egna intressen, och på så vis göra vinst och betala skatt den vägen istället.

Det här tankesättet gör mig en smula provocerad. För det första: samhället och välfärden skulle må mycket bättre om fler gjorde som Eric. Om folk istället för att leva ur hand i mun sparade ihop till en buffert, skulle man slippa tigga pengar av det offentliga eller ta snabblån som staten sedan måste gå in och täcka när de inte kan betalas. Enligt docent Richard Ahlström vid Malmö Universitet kostar skuldsatta människor samhället 200 miljarder kronor varje år. (länk till betalartikel)

För det andra: Eric och hand fru har betalat lika mycket skatt på sina intjänade pengar som alla andra med samma inkomstnivå. Att staten tar pengar en gång till, vare sig det är via moms på konsumtion eller schablonskatt på värdepapper, gäller också för båda grupper. Att Eric Skopal och vi andra aktiesparare bidrar med aktiekapital till företagen ger dem större utrymme att expandera, driva sin verksamhet, anställa folk och effektivisera sin produktion. Det leder till bättre produkter och lägre priser, något som vi alla tjänar på.

Folk verkar ha fastnat i tanken att det enda bra företag bidrar med här i världen är att betala skatt till det allmänna. En socialistisk och obildad tanke.

För det tredje: jag tycker inte att Eric och hans fru har någon skyldighet att stanna kvar i arbetslivet och jobba så mycket de bara kan bara för att hjälpa samhället så mycket som möjligt. Vill de spara klokt för att kunna leva på avkastningen tidigt i livet är de fullt fria att göra det. Min plan är att göra precis samma sak.

Psykolog varnar för ekonomisk frihet

För ett tag sedan sändes ett inslag i programmet Malou efter tio, där Eric Skopal (som driver bloggen Bli ekonomiskt oberoende) fick berätta om sin och sin frus dröm att spara ihop ett antal miljoner för att kunna leva på avkastningen. En dröm som ju många, inklusive jag själv, delar.

Delen av programmet där Eric sitter ensam med Malou och berättar om sin dröm är inte riktigt lika intressant – de flesta av oss har koll på aktiesparande och framtida möjligheter – som när de lite senare i programmet tar in psykologen Egil Linge.

Egil berättar att han har mött många människor med dessa drömmar och att det är något av en trend som dykt upp de senaste 2-3 åren. Den tidigare ”trenden” var att genom speciella avtal kunna plocka ut tjänstepension tidigare för att gå i pension vid 45 eller 50. Hos många människor han träffade fanns ofta inte någon riktig plan, folk tyckte bara att det var skönt att vara ledig och åkte iväg någonstans.

”Många berättade att det blev olidligt, de hamnade i nedstämdhet och depressioner, för det fanns ingenting att göra. Det blev monotont alltihop. För en del blev det alldeles för mycket förtäring av alkohol.”

Eric förklarar att han inte har tänkt åka till en ö och leva på kokosnötter, utan det handlar mer om att få balans i livet. Kanske fortsätta jobba deltid och bo kvar på samma ställe, men kunna lägga mer tid på egna intressen och hobbies.

Psykologen säger att Eric lär få svårt att sluta spara när målet är uppnått, eftersom det då har blivit ett invant beteende. Dessutom ger jobb ofta en mening, även om man inte alltid tycker om dem. Han varnar också för att många som slutar jobba tappar sitt sociala nätverk.

Eric Skopal och hans fru verkar ha tänkt igenom sin framtid mer än dessa olyckliga människor som psykologen Egil har pratat med, och det verkar också Egil hålla med om. Men det här klippet väcker många tankar hos mig. Är det så att vi som sparar pengar för att vinna frihet i framtiden inbillar oss att livet ska bli bättre framöver och därför glömmer att njuta av det vi har nu? Jagar vi lyckan på fel sätt?